Vägar hit och härifrån

En av funktionerna som wordpress har är att visa bloggaren vilka termer som sökts och som sedan lett sökaren till boggen. Förutom att förvånansvärt många söker på mitt namn kan jag konstatera att olika varianter på ”att bli arkeolog” är populära att söka på innan någon kommer hit.

Jag och mina kollegor svär ofta över att så många tror att vi arbetar med pensel och vi grämer oss också över att stå ut med att höra ”så trevligt att få jobba utomhus” i tid och otid. Många verkar helt obekanta med vad det innebär att jobba med exploateringsarkeologi i Sverige. I hopp om att få några blivande studenter och nyfiken allmänhet att få inblick av hur vi arkeologer har det på jobbet slänger jag här upp några bilder från några av de grävningar jag jobbat på under senare år. För den som behöver läsa något i klartext kan jag upplysa om att vi inte använder penslar och att vi jobbar oavsett temperatur, nederbörd och årstid.

Funktionen att lämna kommentarer är nu åter aktiverad.

Framtiden är min!

En tredje gång tänker jag söka forskarutbildningen i arkeologi vid Stockholms universitet. Den här gången får presentationen av forskningsplanen inte vara längre än 5000 tecken. Först tänkte jag att det skulle bjuda problem. Sedan satte jag mig och kondenserade alla mina tankar till en mening. Med den ska en av de två utlysta platserna bli min och med omfattande bisatser ska den sedan utgöra stommen till hela min avhandling.

”Jag vill med utgångspunkt i den post-premodärna diskursen granska funktionshindrade lesbiska kvinnors förhållningssätt till mellansvenska grophus, med särskild vikt lagd vid invandrade nynazistiska tonåringars uppfattning av nedre gården på RAÄ 249, Spånga socken, Uppland vid fullmånens uppgång i kräftans tecken.”

Öster om Svealand

Ett snabbt byte av arbetsgivare och jag jobbar öster om min hembygd. Och en rejäl bit norrut också. Strax norr om Sangis ska Banverkets Haparandabana gå fram och jag är en av flera arkeologer som gräver där nu. Tillgången till Internet är skral, så inläggen kommer att fortsätta vara få.

Trevligt nog har Norrbottens museum startat en blogg om grävningen jag kan rekommendera. Den finns på www.haparandabanan.blogspot.com och verkar vara ett bra sätt att sprida kunskap om grävningarna. Det är ljust dyngnet runt i Kalix där vi bor och flera texter menade att hamna här är på god väg att bli av.

Det bästa en arkeolog kan hitta

Idag har jag lagt mina jordiga och sotiga labbar på det bästa som någonsin blivit mitt. Jag har svårt att tänka mig att någon som vill jobba med arkeologi kan finna något bättre.

I morse började jag jobba. Visserligen bara en kortare projektanställning, men att åter få lön är mycket välkommet. Det är min sjätte säsong jag nu påbörjar. Jorden och sotet på mina fingrar kommer från fyndpåsarna vars innehåll jag idag registrerat. Går allt som planerat bär det ut i fält på en mindre förundersökning om några dagar.

Tyvärr har jag flera arbetslösa kollegor som ännu inte börjat jobba den här säsongen eller, ännu värre, alls. Jag hoppas att det går fort för många att få jobb eller att de snart får andra jobb vilka de trivs med.

Som arbetssituationen ser ut för oss arkeologer kan jag inte rekommendera någon att bli arkeolog utan att också skaffa sig åtminstone en ytterligare utbildning. De lyckliga få som över huvud taget får jobb som arkeologer har endast övervunnit ett första hinder. När anställningen tar slut är det alls inte säkert att man någonsin får jobb igen. April, liksom maj, juni och även juli kan vara månader av oviss väntan på eventuell anställning. Oavsett om man har en eller fem säsongers arbete bakom sig.

Den som vill ha en trygg inkomst som inte är lägre än en oerfaren oansluten handelsanställds bör söka sig till annat yrke. 2002 var min ingångslön på UV Öst 14500. Och då hade jag drygt fyra års universitetsstudier bakom mig.

Hur det ska gå för mig i framtiden har jag ingen aning om, men just nu gläder jag mig mycket åt att jag hittat jobb.

Vårtecken

Vattnet är lågt i Österdalälven och fornlämningarna i älvbrynet blir lättillgängliga. Vilket inte nödvändigtvis betyder att de blir lätta att hitta bland fjolårets löv.

Ett försök till

Forskning om forntiden behövs och sådan forskning bedrivs. Framöver kommer några rader om mina tankar varför, men nu en egotripp. Nyligen fick jag svar på min andra ansökan någonsin till forskarutbildningen i arkeologi vid Stockholms universitet. Inte heller denna gång antogs jag, och den här gången är jag bekant endast med den ena av de antagna. Dock all lycka till de båda!

Jag är själv mycket nöjd med kommentarerna som lämnades syftande till min ansökan. De har utvecklats sedan förra gången. Då bedömdes min ansökan som ”intressant”, nu som ”intressant och angeläge[n]”. Båda gångerna har alltså min syn på nyttan med det jag tänkt (lära mig) forska kring delats av institutionens forskarutbildningsnämnd. Förra gången ansågs min ansökan vara ”teoretisk outvecklad”, denna gång sågs forskningsplanens ”teoretiska och metodiska förankring som otydlig”. När jag nu läser igenom båda ansökningarna förstår jag giltigheten i båda omdömena. Jag har mycket kvar att utveckla rörande hur jag vill söka mer kunskap om det område som intresserar mig mest i forntiden, det som traditionellt kallas Dalarnas järnålder.

Jag hoppas att alla som läst ansökan log gott åt ett av mina många stavfel i den senaste ansökan. I stället för att framhålla Dalarnas järnålder höll jag en utläggning om behovet av ny kunskap kring Dalarnas järnåder. Kombinationen av för stor tillförlit till rättstavningsprogram, stress och trötthet efter fältarbete i november kan leda till genanta resultat. Såväl stavning som forskningsplan ska utan större åthävor kunna åtgärdas till nästa ansökan.

Slutligen får jag väl också erkänna att pinsamma syftningsfel finns i raderna från 28 mars. Jag tar mig friheten att ändra semantiken något i efterhand för att tydliggöra vad jag menade. Överallt ser jag ikväll behov av att förbättra det jag åstadkommer. Att ändra innehåll i efterhand ser jag dock ingen anledning att göra. Bättre då med ny text.