Vägar hit och härifrån

En av funktionerna som wordpress har är att visa bloggaren vilka termer som sökts och som sedan lett sökaren till boggen. Förutom att förvånansvärt många söker på mitt namn kan jag konstatera att olika varianter på ”att bli arkeolog” är populära att söka på innan någon kommer hit.

Jag och mina kollegor svär ofta över att så många tror att vi arbetar med pensel och vi grämer oss också över att stå ut med att höra ”så trevligt att få jobba utomhus” i tid och otid. Många verkar helt obekanta med vad det innebär att jobba med exploateringsarkeologi i Sverige. I hopp om att få några blivande studenter och nyfiken allmänhet att få inblick av hur vi arkeologer har det på jobbet slänger jag här upp några bilder från några av de grävningar jag jobbat på under senare år. För den som behöver läsa något i klartext kan jag upplysa om att vi inte använder penslar och att vi jobbar oavsett temperatur, nederbörd och årstid.

Funktionen att lämna kommentarer är nu åter aktiverad.

Framtiden är min!

En tredje gång tänker jag söka forskarutbildningen i arkeologi vid Stockholms universitet. Den här gången får presentationen av forskningsplanen inte vara längre än 5000 tecken. Först tänkte jag att det skulle bjuda problem. Sedan satte jag mig och kondenserade alla mina tankar till en mening. Med den ska en av de två utlysta platserna bli min och med omfattande bisatser ska den sedan utgöra stommen till hela min avhandling.

”Jag vill med utgångspunkt i den post-premodärna diskursen granska funktionshindrade lesbiska kvinnors förhållningssätt till mellansvenska grophus, med särskild vikt lagd vid invandrade nynazistiska tonåringars uppfattning av nedre gården på RAÄ 249, Spånga socken, Uppland vid fullmånens uppgång i kräftans tecken.”

Text från Dardel

Vad heter jag egentligen?

I tonåren slutade jag använda hela mitt efternamn. Trött på att folk i min omgivning trodde att jag var adlig och utless på att hamna långt senare i upprop än mitt namn gör skäl för kallade jag mig bara Dardel, istället för för von Dardel vilket hela mitt efternamn är.

Nu funderar jag på att återigen ibland börja använda hela mitt efternamn. Flera saker talar både för och mot.

Visserligen vet mina vänner mer än väl att jag är allt annat än en bracka som hänger på Stureplan. Men det första intrycket för många kan utifrån namnet felaktigt bli att jag har långt bakåtslickat hår, fet plånbok, bostadsrätt, jämn solbränna från att ligga utsträckt på en privat strand, partibok i ”såklart”-partiet, välvårdade naglar som aldrig får smuts under sig och/eller vänner med liknande namn.

Alltför många myndigheter och företag envisas att skriva ”von” som ”Von” när de skiver mitt nanm på kuvert. Liksom facebook.com. Jag tycker helt enkelt att det är fult.

Det är irriterande att leta efter sitt namn på namnlistor och upptäcka att det ibland finnns arton bokstäver för sent.

Men å andra sidan…

Jag har på sistone haft lite mer konatkt med släktingar med samma efternamn som jag och det känns korkat att kalla mig för något annat än de.

Människor jag möter som känner till konstnären Nils Dardel tror att jag är nära släkt med honom då den del av mitt efternamn jag använder är identisk med hans hela efternamn.

Varför ska jag bry mig om att förleden av mitt efternamn ibland blir fel när jag sett Dardel skriftligt bli främst Dardell men även Pardel, Bardel, Darvel och Gardel?

Förut trodde jag mig ensam om namnet Erik Dardel, men lite förstrött sökande på nätet har givit vid handen att det även finns en fransktalande man som sysslar med film på något sätt. Det vore trevligt att åter ha ett unikt namn.

Jag kommer framledes att använda både hela och halva mitt efternamn, beroende på situation. Detta istället för att genomgående utesluta förleden. Vad som blir vanligast återstår att se, men ”von” känns fortfarande lite ovant i munnen.

Öster om Svealand

Ett snabbt byte av arbetsgivare och jag jobbar öster om min hembygd. Och en rejäl bit norrut också. Strax norr om Sangis ska Banverkets Haparandabana gå fram och jag är en av flera arkeologer som gräver där nu. Tillgången till Internet är skral, så inläggen kommer att fortsätta vara få.

Trevligt nog har Norrbottens museum startat en blogg om grävningen jag kan rekommendera. Den finns på www.haparandabanan.blogspot.com och verkar vara ett bra sätt att sprida kunskap om grävningarna. Det är ljust dyngnet runt i Kalix där vi bor och flera texter menade att hamna här är på god väg att bli av.

Det bästa en arkeolog kan hitta

Idag har jag lagt mina jordiga och sotiga labbar på det bästa som någonsin blivit mitt. Jag har svårt att tänka mig att någon som vill jobba med arkeologi kan finna något bättre.

I morse började jag jobba. Visserligen bara en kortare projektanställning, men att åter få lön är mycket välkommet. Det är min sjätte säsong jag nu påbörjar. Jorden och sotet på mina fingrar kommer från fyndpåsarna vars innehåll jag idag registrerat. Går allt som planerat bär det ut i fält på en mindre förundersökning om några dagar.

Tyvärr har jag flera arbetslösa kollegor som ännu inte börjat jobba den här säsongen eller, ännu värre, alls. Jag hoppas att det går fort för många att få jobb eller att de snart får andra jobb vilka de trivs med.

Som arbetssituationen ser ut för oss arkeologer kan jag inte rekommendera någon att bli arkeolog utan att också skaffa sig åtminstone en ytterligare utbildning. De lyckliga få som över huvud taget får jobb som arkeologer har endast övervunnit ett första hinder. När anställningen tar slut är det alls inte säkert att man någonsin får jobb igen. April, liksom maj, juni och även juli kan vara månader av oviss väntan på eventuell anställning. Oavsett om man har en eller fem säsongers arbete bakom sig.

Den som vill ha en trygg inkomst som inte är lägre än en oerfaren oansluten handelsanställds bör söka sig till annat yrke. 2002 var min ingångslön på UV Öst 14500. Och då hade jag drygt fyra års universitetsstudier bakom mig.

Hur det ska gå för mig i framtiden har jag ingen aning om, men just nu gläder jag mig mycket åt att jag hittat jobb.

Vårtecken

Vattnet är lågt i Österdalälven och fornlämningarna i älvbrynet blir lättillgängliga. Vilket inte nödvändigtvis betyder att de blir lätta att hitta bland fjolårets löv.

Seg

Feber får mig att bli lite slarvig i fingrarna och skriva mer än jag tänkt. Lika bra att  erkänna att jag är usel när jag nu har en blogg. Usel på att höra av mig.

Jag är inte på något sätt asocial, vare sig med medicinsk eller slarvig vardaglig terminologi. Så vitt jag vet. Men att skriva epost och ringa är något jag gör alltför sällan, även när jag har anledning till det. Många har väntat alltför länge, eller väntar ännu på att jag ska höra av mig.

Att jag inte hör av mig beror inte på brist på tankar på att göra det eller att jag glömt bort någon. Tvärtom tänker jag ofta på personer jag borde höra av mig till. I de allra flesta fall gör jag det också. Även om det kan ta mycket lång tid. Än har dock ingen hunnit dö.

Helt igenom fel

Jag har haft fel. Helt fel. Faktiska förhållanden har varit tvärtemot vad jag trott. Och jag har fortfarande fel.

Vilket är helt normalt.

På min alldeles egna cykel har jag varit ute och vinglat av en mängd olika anledningar. Önskningar, dumhet, okunskap, övertygelse, stolthet, fördomar och felaktiga utgångspunkter är bara några anledningar.

Precis som för andra.

Jag vill att den som vet bättre talar om för mig hur jag har fel, så att jag kan förstå hur jag bättre kan förstå. Sakligt påpekande av brister är god grund för ny kunskap. Givetvis är också självkritik nödvändig, men alltför ofta är flisor lättare än bjälkar att upptäcka.

Långt tidigare har detta konstaterats av andra än jag.

Bland det sämsta jag utsatt andra för är osaklig kritik. Den kan ha haft rätt i sak, men dess medel och mål har varit felaktig. Med tiden har jag blivit mer uppmärksam på detta hos mig själv, även om jag har mycket kvar att lära. Min otålighet inför när andra utsätter mig eller andra för det har dock växt snabbare. Jag betackar mig för sådan och vill själv få påpekat när jag utsätter andra för sådan.

Ett försök till

Forskning om forntiden behövs och sådan forskning bedrivs. Framöver kommer några rader om mina tankar varför, men nu en egotripp. Nyligen fick jag svar på min andra ansökan någonsin till forskarutbildningen i arkeologi vid Stockholms universitet. Inte heller denna gång antogs jag, och den här gången är jag bekant endast med den ena av de antagna. Dock all lycka till de båda!

Jag är själv mycket nöjd med kommentarerna som lämnades syftande till min ansökan. De har utvecklats sedan förra gången. Då bedömdes min ansökan som ”intressant”, nu som ”intressant och angeläge[n]”. Båda gångerna har alltså min syn på nyttan med det jag tänkt (lära mig) forska kring delats av institutionens forskarutbildningsnämnd. Förra gången ansågs min ansökan vara ”teoretisk outvecklad”, denna gång sågs forskningsplanens ”teoretiska och metodiska förankring som otydlig”. När jag nu läser igenom båda ansökningarna förstår jag giltigheten i båda omdömena. Jag har mycket kvar att utveckla rörande hur jag vill söka mer kunskap om det område som intresserar mig mest i forntiden, det som traditionellt kallas Dalarnas järnålder.

Jag hoppas att alla som läst ansökan log gott åt ett av mina många stavfel i den senaste ansökan. I stället för att framhålla Dalarnas järnålder höll jag en utläggning om behovet av ny kunskap kring Dalarnas järnåder. Kombinationen av för stor tillförlit till rättstavningsprogram, stress och trötthet efter fältarbete i november kan leda till genanta resultat. Såväl stavning som forskningsplan ska utan större åthävor kunna åtgärdas till nästa ansökan.

Slutligen får jag väl också erkänna att pinsamma syftningsfel finns i raderna från 28 mars. Jag tar mig friheten att ändra semantiken något i efterhand för att tydliggöra vad jag menade. Överallt ser jag ikväll behov av att förbättra det jag åstadkommer. Att ändra innehåll i efterhand ser jag dock ingen anledning att göra. Bättre då med ny text.

Efter och före döden

För att komma igång några snabba rader om vad jag tror händer efter döden. Jag har inte stött på något som får mig att tro något annat än att alla djurs och människors existens upphör vid döden. En kort eller lång tid efter döden fortsätter dock varelsens fysiska form finnas, men med tiden försvinner även denna, liksom allt som på något sätt kan visa att livsformen existerat. Detta kan ta kort eller lång tid.

Innan födseln kan djur måhända existera som foster, ägg, spermier och människor även som idé. Men under mycket lång tid dessförinnan inte alls.

Jag tror att ett liv existerar mellan ett och samma tillstånd – döden. Upplevelsen av detta tillstånd anser jag vara detsamma båda gångerna en varelse är död, det vill säga inget alls.

Kanske kommer jag någon gång att tro något annat, men ovanstående är vad jag trott på under flera år.